I början av juni presenterade Straffreformutredningen En straffreform. I betänkandet föreslås en rad straffskärpande åtgärder. Påföljdssystemet ska bygga på ett val mellan villkorligt och ovillkorligt fängelse, närmare 50 straffskalor ska skärpas, och systemet för att bestämma straff ska ses över.[1] Syftet är att fler och längre fängelsestraff ska dömas ut. Straffreformutredningen uppskattar att förslagen kommer resultera i 16 000 nya fängelseår, till en kostnad av uppskattningsvis 16 miljarder.[2] Tillsammans med övriga straffskärpningar uppskattar Kriminalvården att dessa förslag kan komma att innebära att antalet intagna ökar från ca 7 000 personer idag till ca 40 000 personer år 2034.[3]
Härigenom ska påföljdssystemet bli mer rättvist.
Både experterna bakom utredningen och justitieministern har pekat på att förslagen, och den repressionshöjning de kommer att innebära, nu måste bli föremål för kriminalpolitisk debatt.[4] Att konstatera att det går att skärpa straffen innebär alltså inte automatiskt att de bör skärpas. Men denna debatt har hittills uteblivit. Bara under de senaste 15 åren har över 150 propositioner införts med olika sorters repressionshöjande och straffskärpande lagändringar.[5] Dessa har alltså Tidöpartierna inte bedömt vara tillräckliga för att straffsystemet ska bli som det borde vara.[6]
För en transparant kriminalpolitisk debatt om En straffreform måste vi alltså förstå vad vi pratar om, när vi pratar om straff, om hur straffsystemet borde vara och varför det borde vara så.
Den straffreform som nu föreslås bygger på tre centrala argument.[7] Dessa argument består av såväl empiriska påståenden (vad vi vetenskapligt vet) som normativa ställningstaganden (vilka värderingar vi tycker ska få genomslag). Vi måste alltså ta tag och angripa respektive argument, och förstå vad de säger om straffrätten, och identifiera vad som alltjämt återstår för oss att besvara och ta ställning till.
Det första argumentet är att strängare straff ska stå i proportion till brottslighetens allvar. Detta ger uttryck för ett rättviseideal. Gärningspersonen ska straffas i enlighet med vad denne förtjänar, inte hårdare och inte lindrigare. Det kan vi bestämma genom att konstatera att allvarligare brott ska straffas hårdare än lindrigare. Men den straffrättsliga forskningen pekar på att det inte finns något naturligt eller givet sätt att bedöma allvar. För flera brott har synen på dess allvar ändrats upprepade gånger, upp till fem gånger om, bara de senaste 15 åren.[8] Strängare straff är alltså inte nödvändigtvis vare sig mer eller mindre proportionerliga än lindrigare straff, och därför inte heller nödvändigtvis mer rättvisa. Synen på proportionaliteten mellan brott och straff beror på hur vi värderar straffet och straffrätten som verktyg, och hur vi ser på brottet och gärningspersonen. För att ta ställning till detta argument kan vi inte bara konstatera att straffen bör vara proportionerliga. Vi måste också politiskt diskutera: Vad gör ett brott allvarligt? Vad gör ett brott mer allvarligt än ett annat? Varför är två års fängelse mer proportionerligt än ett års fängelse? Varför förändras vår syn på proportionalitet? Och vilken straffnivå vill vi överhuvudtaget ha?
Det andra argumentet är att strängare straff är nödvändiga för samhällsskyddet. Detta ger delvis uttryck för ett empiriskt påstående om att staten med straffskärpningar kan avskräcka oss från att välja att begå brott, inkapacitera oss i fängelse så att vi inte kan begå brott, eller påverka moralen i samhället så att vi inte vill begå brott. Här pekar den kriminologiska forskningen på att det inte finns skäl att förutsätta att skärpta straff skulle minska brottsligheten.[9] Det har också regeringens utredningar upprepade gånger konstaterat.[10] Men detta argument ger också uttryck för ett normativt påstående, att strängare straff är värt det, för den effekt eller det värde i sig det skulle ha att fängsla vissa, de upptäckta, lagförda och dömda, längre. Här kan vi alltså antingen konstatera att vi inte bör skärpa straffen, för att forskningen inte ger skäl att anta att det är ett effektivt sätt att påverka brottsligheten i samhället, eller istället diskutera: Vad är värdet vi vill uppnå? Och är det värt det? Vad sker en sådan åtgärd, på bekostnad av? Vi måste också fråga oss varför vi tror att det fungerar. Vad vet vi, om brottslighetens orsaker, och vad vet vi, om vad vi därmed kan göra för att hindra människor från att välja, kunna, eller vilja begå brott?
Det tredje argumentet är att strängare straff ger brottsoffer mer upprättelse än om straffet varit kortare. Även detta argument ger uttryck för ett empiriskt påstående om vad brottsoffer vill, och även här visar den viktimologiska forskningen på att vår upplevelse av upprättelse när vi utsatts för brott är långt mer mångfacetterad än att den skulle kunna mätas i längden på gärningspersonens straff.[11] Men liksom det andra argumentet har detta argument även en normativ komponent. Strängare straff för gärningspersonen, ger uttryck för att vi vill värdera brottsoffrets intressen tyngre än vi gör gärningspersonens. Här kan vi alltså åter konstatera att vi inte bör skärpa straffen, om vi vill göra det för att faktiskt stärka brottsoffers upprättelse. Då bör vi istället pröva frågan om straffets funktion för brottsoffret på ett öppnare sätt, eller vidta andra åtgärder. Annars måste vi istället diskutera: På vilket sätt ger ett några månader eller några år längre straff för gärningspersonen mer upprättelse för brottsoffret? Är brottsoffrets och gärningspersonens intressen överhuvudtaget oförenliga med varandra? Vad är det vi vill kommunicera om eller till brottsoffer? Och bör vi göra det genom straff?
När påföljdssystemet reformerades 1989 var förhoppningen att det skulle möjliggöra ett bättre samtal om brott, straff och kriminalpolitikens värderingar.[12] Debatten får därför inte stanna i den straffrättsvetenskapliga sfären. Straffrättsreformer är ett politiskt val. Det är möjligt att avstå, inte minst sett mot bakgrund av de empiriska argumenten. Därför måste även argumentens normativa grunder synliggöras. Det gäller särskilt vår förståelse för en rättvis straffrätt.
Justitieministern har anfört att det är viktigt, önskvärt och nödvändigt att fler människor sitter i fängelse under längre tid.[13] Det är denna kriminalpolitiska vision som underbygger direktiven till Straffreformutredningen och argumentationen om straffskärpningar.[14] En skärpt straffrätt är en rättvis straffrätt.
Ett sätt att göra denna förståelse föremål för debatt är att utmana den genom att fråga: Varför spelar förtjänst, eller effektivitet, eller brottsoffer överhuvudtaget roll? Varför inte bara skärpa straffen oavsett, så mycket och så ofta lagstiftaren vill? För det är möjligt. Men när vi talar om att straffrätten måste legitimeras, måste föregås av demokratisk ideologisk debatt och goda skäl, så gör vi det för att straffrätten betraktas som statens yttersta maktmedel, ett ingrepp som bara blir aktuellt när det redan är för sent, när brottet har begåtts, faran uppstått, säkerheten överträtts. Det innebär att även om straffet kan motiveras av att vi förtjänar det, av att vi vill förebygga brott eller att vi vill ge brottsoffer upprättelse, så åstadkommer vi möjligtvis inget mer än att en människa (eller numera ibland två) förvaras och isoleras på en yta om sex kvadratmeter, i några månader, i några år. Vad vi har att ta ställning till när vi pratar om straffskärpningar är alltså endast om detta ska pågå i några fler månader eller inte. Vårt ställningstagande om straffskärpningars rättvisa är alltså ett ställningstagande om huruvida detta, och potentiellt bara detta, är viktigt, önskvärt och nödvändigt.
En rättvis straffrätt kan också anses kräva att den bara används på ett legitimt sätt, när det är legitimt att använda den. Därför måste vi diskutera inte bara om det finns argument för att använda den, utan också om vi anser att argumenten innebär att den bör användas. Men om vi vill upprätthålla en sådan rättsstat måste vi veta att straffrätten själv inte kommer med några inneboende begränsningar för hur den kan eller får användas, förutom dem vi kommer överens om. Vi kan ha hur höga straff som helst. Vi kan införa dem på vilka grunder vi önskar. Vi kan tillåta staten att göra vad den menar att den behöver, med den medel den helst väljer.
Vi kan kalla vilken straffrätt vi vill för rättvis. Men vi bör angripa straffreformer med vetskapen om att den rättvisa vi önskar åstadkomma inte nödvändigtvis finns att finna i En straffreform.
[1] För en översyn, se SOU 2025:66 s. 29–61.
[2] SOU 2025:66 s. 60.
[3] Kriminalvårdens kapacitetsrapport 2024 – 2035 s. 26–29, https://www.kriminalvarden.se/globalassets/om_oss/regeringsuppdrag/kriminalvardens-kapacitetsrapport-2025-2034.pdf.
[4] SOU 2025:66 s. 1858; P1 Studio Ett, 2025-06-05 1:04:07.
[5] Nikka, Den allmänna repressionsnivån och brottens relativa allvar: En översikt av repressionshöjningar och straffskärpningar i Sverige 2010-2023, NTfK 2024(2).
[6] Se bland annat Tidöavtalet s. 23–24; Dir. 2023:115 s. 10–11; Skärpta regler för villkorlig frigivning (utkast till lagrådsremiss) s. 1
[7] Se till exempel Pressmeddelande, ”Samarbetspartiernas stora reform av straffrätten – skärpta straff för att stärka brottsoffer och skydda samhället”, https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2023/07/samarbetspartiernas-stora-reform-av-straffratten–skarpta-straff-for-att-starka-brottsoffer-och-skydda-samhallet/; Dir. 2023:115 s. 1, 7–10.
[8] Se Nikka s. 109.
[9] Se till exempel Kriminalvården, ”Kort om straffskärpningar”, https://www.kriminalvarden.se/globalassets/publikationer/forskningsrapporter/kort-om-straffskarpningar.pdf.
[10] Se till exempel SOU 2018:85 s. 198–200, 209–2010; SOU 2017:61 s. 172–175; SOU 2021:68 s. 126–127, 175; SOU 2024:48 187–189, 222–224; SOU 2024:39 s. 104;
[11] Se utredningens egen översikt, SOU 2025:66 s. 415–419. Jfr även en tidigare utredning SOU 2024:48, ”Det finns ingen forskning som tyder på att just samhällsskyddsaspekter, i den inskränkta betydelsen längre straff eller fler i fängelse, som är det som brottsoffer behöver eller ens efterfrågat”, s. 225; För ett teoretiskt perspektiv, se McGlynn och Westmarland ”Kaleidoscopic Justice: Sexual Violence and Victim-Survivors’ Perceptions of Justice”, Social & Legal Studies 2018(28:2)
[12] SOU 1986:14 s. 143, 421, 517
[13] SVT Nyheter, ”Gunnar Strömmer (M): ”Reformerna ska genomföras””, 2023-11-03, https://www.svt.se/nyheter/inrikes/justitieministerns-svar-efter-kriminalvardens-kritik.
[14] SOU 2025:66, s. 59; Pressmeddelande, ”Samarbetspartiernas stora reform av straffrätten – skärpta straff för att stärka brottsoffer och skydda samhället”, https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2023/07/samarbetspartiernas-stora-reform-av-straffratten–skarpta-straff-for-att-starka-brottsoffer-och-skydda-samhallet/