Idag kom lagrådsremissen för ”säkerhetsförvaring” – en ny riskbaserad tidsobestämd frihetsberövande påföljd. Påföljden ska kunna dömas ut för lagöverträdare som upprepat begått allvarliga brott mot liv, hälsa, frihet eller frid, när det finns en påtaglig risk för återfall i samma typ av brottslighet och när ett tidsbestämt fängelsestraff inte anses vara tillräckligt för att tillgodose behovet av samhällsskydd.
Påföljden innebär att den dömde är frihetsberövad på en kriminalvårdsanstalt. Frihetsberövandet har en minimitid, som motsvarar det straff som skulle ha dömts ut om personen i stället dömts till fängelse, och en ramtid, som är ytterligare fyra till sex år och bestäms i relation till brottslighetens allvar. När minimitiden är slut kan den dömde ansöka om villkorad utslussning, och när ramtiden är slut ska personen som huvudregel släppas fri. Men, om åklagaren ansöker om det kan en domstol besluta att förlänga ramtiden med upp till tre år i taget. Förlängning får bara ske om det är absolut nödvändigt med ett fortsatt frihetsberövande för att tillgodose behovet av samhällsskydd. Någon maxgräns för hur länge påföljden kan pågå finns inte.
Idén att frihetsberöva människor på grund av risken för brott de kanske skulle begå i framtiden motiveras ofta med hänvisning till personer som den så kallade Nytorgsmannen, som upprepat begått allvarliga sexualbrott eller våldsbrott. Brotten ä r inte så allvarliga att livstids fängelse är möjligt, och personen måste då släppas fri efter ett antal år i fängelse, trots att personen sedan omedelbart begår nya allvarliga brott.
Det finns olika sätt att hantera denna grupp av lagöverträdare. Några förslag som har diskuterats är att minska möjligheterna till villkorlig frigivning, att förlänga straffen vid upprepad brottslighet, eller kanske till och med införa möjligheten att döma ut livstidsstraff vid återfall, trots att livstid inte finns i straffskalan för de enskilda brotten. Den utredning som har undersökt frågan närmare menar att säkerhetsförvaring är en mer träffsäker åtgärd, eftersom den kan riktas mot det fåtal personer som motsvarar Nytorgsmannen. Enligt utredningenär detta både principiellt och etiskt mer rimligt, samtidigt som det är mer kostnadseffektivt. En sådan lösning har dessutom fördelen att den inte leder till lika stora negativa bieffekter i straffsystemet som helhet. En försämring av möjligheterna till villkorlig frigivning för alla lagöverträdare, skulle däremot kunna få sådana negativa bieffekter. Villkorlig frigivning har nämligen brottsförebyggande effekter, eftersom det underlättar återanpassningen till ett liv i frihet samtidigt som det möjliggör kontroll. Att begränsa möjligheterna till villkorlig frigivning riskerar därför att leda till ökad risk för återfall efter avtjänat fängelsestraff generellt.
Att tidsobestämt frihetsberöva människor på grund av risk för återfall kan dock ifrågasättas. De största problemen med en sådan åtgärd är att ingen kan veta vad människor kommer att göra i framtiden. Att bedöma risken för återfall är mycket svårt, och även om det finns kunskap om riskfaktorer på gruppnivå är det inte möjligt att förutse enskilda människors beteende. Den grupp som skulle kunna bli aktuell för säkerhetsförvaring har flera kända riskfaktorer, framför allt att de tidigare har begått allvarlig brottslighet. Trots detta kan riskbedömningarna inte bli mycket bättre än gissningar. Utredningen bedömer själva att för varje två personer som skulle ha återfallit kommer ytterligare tre personer som inte skulle ha återfallit att frihetsberövas. Vad rättfärdigar att staten låser in även dem på obestämd tid?
Ett annat problem med tidsobestämt frihetsberövande är att det är det mest inhumana – alltså brutala – sättet att behandla människor som finns i dagens påföljdssystem. Att vara inlåst utan att veta när frigivning kan ske påverkar människor synnerligen negativt. Europakonventionen ställer därför strikta krav på att även tidsobestämda frihetsberövanden ska kunna avslutas, och på att den dömde själv måste kunna påverka möjligheten att släppas fri, exempelvis genom att delta i behandlingsprogram. Det är därför livstidsstraffet är förbehållet de allra mest allvarliga brotten, och det är därför som även livstidsstraff kan omvandlas till en tidsbestämd påföljd. Den dömde ska också kunna ha en meningsfull tillvaro under tiden som frihetsberövandet pågår. Ren förvaring är alltså förbjudet på grund av att det utgör en omänsklig behandling som kränker absoluta mänskliga rättigheter.
Om riksdagen trots detta vill ha en tidsobestämd frihetsberövande påföljd som är riskbaserad så finns det flera fördelar med hur regeringens förslag är utformat. Det har en tydlig minimitid och ramtid, det har ganska snäva kriterier genom att det tydligt förutsätter upprepad brottslighet av en viss allvarlighetsgrad, och huvudregeln är att frihetsberövandet ska avslutas när ramtiden är slut. Det finns dock några frågor som (verkligen) bör leda till eftertanke. Kravet på påtaglig risk är inte särskilt tydligt definierat. På vissa ställen i lagrådsremissen anges att det är ’hög’ risk för återfall som avses, men i författningskommentarerna används inte ordet hög, utan risken beskrivs som ”inte obetydlig, oklar eller avlägsen” och ”klar och konkret”. En restriktiv tolkning av ”påtaglig risk” skulle kunna innebära att påföljden döms ut i en handfull fall per år, medan en bredare tolkning kan omfatta mer eller mindre alla lagöverträdare som döms för upprepad allvarlig brottslighet. Det kommer att bli upp till domstolarna att dra gränsen och rättstillämpningen kan bli spretig fram till dess att Högsta domstolen uttalar sig i frågan. Även den idag mycket ansträngda situationen i Kriminalvårdens verksamhet bör mana till eftertanke. För att säkerhetsförvaring ska vara etiskt försvarbart så är det ett absolut krav att Kriminalvården har resurser att erbjuda stöd och behandling som kan minska risken för återfall. Det är lite svårt att föreställa sig hur detta ska gå till i praktiken med tanke på hur ansträngd situationen är i Kriminalvården idag.
Det är upp till var och en att reflektera över vilken typ av straffsystem som är bra och önskvärt. Om det som känns viktigast är att minska allvarlig brottslighet så finns det anledning att fundera över vilka åtgärder som är mest effektiva för att uppnå det syftet. Att frihetsberöva en person genom placering i kriminalvårdsanstalt kostar i genomsnitt 1,6 miljoner per år, för säkerhetsförvaring beräknas kostnaden bli ungefär det dubbla. Att införa påföljden säkerhetsförvaring förväntas kosta totalt ca 700 miljoner kr per år. Detta kan läggas till de 16 miljarder kronor per år som regeringen beräknar att den straffskärpningsreform som föreslogs i somras ska kosta. Detta kan jämföras med den aviserade ”storsatsningen” på psykiatrin för 2026 som uppgår till 1,59 miljarder. Budgeten för hela psykiatrin i Sverige för året 2026 är totalt 5,4 miljarder. Även skolan ska få en ”storsatsning” med en budget för 2026 på totalt 4,3 miljarder. Självfallet är det ett prioriterat samhällsintresse att minska återfallen i allvarlig brottslighet, frågan är om säkerhetsförvaring är ett rimligt och effektivt sätt att göra det.