I den kriminalpolitiska debatten används ordet trygghet ofta som motivering för hårdare tag, exempelvis längre straff och fler nykriminaliseringar. Detta trots att den generella risken att utsättas för brott varit oförändrad eller minskat under de senaste årtiondena.[1] Ändå är det främst straffrätten, inte socialpolitiken, som får bära löftet om trygghet numera.[2]
Att drabbas av brott, antingen som anhörig till ett brottsoffer eller som brottsoffer själv, väcker som regel starka känslor såsom ilska och rädsla, ibland med långvariga och allvarliga effekter. Detta är en fullt mänsklig, och rimlig, reaktion på traumatiska och integritetskränkande handlingar. Straffrätten, och lagstiftaren, förväntas däremot ”hålla huvudet kallt” och inte agera reaktivt.[3] Här fungerar straffrättsliga regler och principer ”nedkylande”, där långsiktiga rättsstatliga värden prioriteras framför känslorna i stunden.[4]
De senaste årens kriminalpolitik har dock i allt högre grad anspelat på just känslor och konflikter för att genomdriva en alltmer expansiv och repressiv straffrätt. Utifrån ett straffrättsligt perspektiv kan det här väcka frågor.
Straff är den yttersta formen av sanktionerat våld eller tvång som staten kan utsätta enskilda för i fredstider.[5] Straffrätten är därför tänkt att vara samhällets sista utväg, det som jurister kallar Ultima ratio. Tanken är att staten bara ska ingripa med straff när andra, mindre ingripande, lösningar inte räcker till.[6] När den principen försvagas, och allt fler sociala- och samhällsproblem beskrivs som straffrättsliga, riskerar vi att tappa bort det verkligt brottsförebyggande perspektivet.[7]
Sociologer har länge pekat på att ekonomiska och sociala otryggheter som arbetslöshet, ökade ekonomiska klyftor och osäkra anställningar kan skapa oro i samhället. Men i stället för att stärka välfärden har politiken i allt högre grad riktat blicken mot kriminaliteten.[8] Det är enklare, och ofta (i vart fall kortsiktigt) billigare, att framstå som handlingskraftig när man skärper straffen än när man försöker lösa komplexa sociala problem på andra sätt.[9]
Regeringens förslag till bidragsreform – som innefattar ett bidragstak inom försörjningsstödet, nya kvalificeringskrav för socialförsäkring och ekonomiskt bistånd till ”nyanlända” personer från tredjeland, samt begränsade möjligheter för papperslösa personer, barn inkluderat, att motta ekonomiskt bistånd – kan ses i ljuset av denna utveckling. Tillsammans med förslaget om straffreform – som innefattar hårdare straff och fler i fängelse – illustrerar dessa reformförslag hur politiken allt mer fokuserar på kriminalitet i stället för att adressera och hantera de sociala och ekonomiska villkor som i sig är centrala riskfaktorer för kriminalitet.[10]
Detta samtidigt som den ekonomiska ojämlikheten i Sverige, med de samhälleliga risker detta innebär, fortsatt ökar.[11] I utredningen till bidragsreformen uppmärksammas dessutom att förslagen riskerar att drabba barn särskilt hårt och kan leda till ökad ekonomisk utsatthet samt kriminalitet.[12]
Ett ytterligare problem med att använda straffrätten som redskap, är att det ofta sker på bekostnad av redan utsatta individer och gruppers rättigheter.[13] De som utmålas som ”brottslingar”, och anhöriga till dessa, riskerar att framställas som mindre skyddsvärda. Det blir ett ”vi och dem”, vi som ska skyddas, och de som ska övervakas och kontrolleras.
Exempel på detta ser vi i möjligheten för hyresvärdar att vräka personer och familjer som bor tillsammans med någon som begått brott, eller att tillåta hemlig övervakning av personer som inte själva är brottsmisstänkta. Det är åtgärder som drabbar oskyldiga, men som ändå motiveras i trygghetens namn. Här, menar jag, brister det i två grundläggande straffrättsliga värden: proportionalitet och humanitet.
Med proportionalitet menas att statens ingripanden mot enskilda måste balanseras mot det intresse som staten vill skydda genom en viss åtgärd. Huruvida det är proportionerligt att enskilda som inte själva är misstänkta för brott blir föremål för integritetskränkande åtgärder kan på goda grunder ifrågasättas. Detta leder oss vidare in på frågan om humanitet, som innebär att även den som begår brott har rätt till ett värdigt samt rättvist bemötande.[14]
Ett samhälle där brottslingar utmålas som samhällsfiender, och vars anhöriga bestraffas utifrån sina relationer och familjeband, stämmer inte väl överens med vare sig de straffrättsliga principerna eller det rättsstatliga samhällets värderingar.
Sammanfattningsvis
Den ökande viljan att använda straffrätten som lösning på sociala problem innebär en förskjutning av politikens ansvar. Frågor som tidigare handlade om bostäder, skola och social omsorg förvandlas till frågor om övervakning, disciplin och kontroll.
Men om sociala problem möts med repressiva åtgärder i stället för sociala insatser, är risken stor att känslan av orättvisa i samhället växer. Det kan i sin tur undergräva tilliten till både rättsväsendet och politiken, och på sikt göra oss alla mindre trygga.
När vi som straffrättare uttrycker skepsis mot dagens kriminalpolitik handlar det därför inte om att förringa allvaret i brottsligheten, utan om att värna om principerna att straffrätten ska vara sista utvägen, att åtgärder ska stå i proportion till brottet och präglas av respekt för människovärdet.
Kanske är den viktigaste frågan vi kan ställa oss därför inte hur hårt vi ska straffa, utan vilken sorts trygghet vi egentligen vill leva under.
[1] Tham, Henrik, Kriminalpolitik Brott och straff i Sverige sedan 1965, Stockholm, Nordstedts juridik, 2024, ss. 41 f.
[2] Sahlin Lilja, Hannah, ”Otrygghet” i politisk kommunikation – en begreppslig analys och jämförelse av 1970- och 2010-talen, i Nordisk tidsskrift for kriminalvidenskab, vol. 105 (2) 2018, s. 170–190 (s. 186).
[3] Huruvida och hur straffrätten tjänar brottsoffers behov kan ni läsa mer om i blogginlägget (Brotts)offer för politiska mål?.
[4] Jareborg, Nils, Vilken sorts straffrätt vill vi ha?: Om defensiv och offensiv straffrättspolitik, i Victor, Dag; Ashworth, Andrew (red.), Varning för Straff: om vådan av den nyttiga straffrätten, Stockholm, Fritze, 1995, s. 19-37 (s. 24).
[5] Victor, Dag, Nyklassisk straffrätt – några partiska reflexioner, i Heckscher, Sten; Snare, Annika; Takala Hannu; Vestergaard, Jom (red)., Straff och rättfärdighet – ny nordisk debatt, Stockholm, P.A. Nordstedt & Söners Förlag, 1980, s. 206–213 (s. 207).
[6] Jareborg, Nils, Vilken sorts straffrätt vill vi ha?: Om defensiv och offensiv straffrättspolitik, i Victor, Dag; Ashworth, Andrew (red.), Varning för Straff: om vådan av den nyttiga straffrätten, Stockholm, Fritze, 1995, s. 19-37 (ss. 24 ff.).
[7] Tham, Henrik, Straff-välfärdsstaten och kulturkontroll i svensk kriminalpolitik, i Nordisk Tidsskrift for Kriminalvidenskab, Vol. 106, No.1, 2019, s. 6–18 (s. 14).
[8] Wacquant, Loïc, Crafting the Neoliberal State: Workfare, Prisonfare, and Social Insecurity, i Sociological forum (Randolph, N.J.), vol. 25 (2) 2010, s. 197–220 (s. 207); Garland, David, The Culture of Control: Crime and Social Order in Contemporary Society, Oxford, Oxford University Press, 2001, s. 79; Bauman, Zygmunt, Globalization: The Human Consequences, Cambridge, Polity Press, 1998, ss. 57–58, 65–69, 117; Sahlin Lilja, Hannah, ”Otrygghet” i politisk kommunikation – en begreppslig analys och jämförelse av 1970- och 2010-talen, i Nordisk tidsskrift for kriminalvidenskab, vol. 105 (2) 2018, s. 170–190 (s. 186).
[9] Jareborg, Nils, Kriminalisering, i Heckscher, Sten; Snare, Annika; Takala Hannu; Vestergaard, Jom (red)., Straff och rättfärdighet – ny nordisk debatt, Stockholm, P.A. Nordstedt & Söners Förlag, 1980, s. 33–45 (ss. 34;44).
[10] Pressmeddelande från Arbetsmarknadsdepartementet och Socialdepartementet, 17 september 2025, [https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2025/09/en-reform-for-att-bryta-bidragsberoendet-och-starka-sverige/]; SOU 2025:66, En straffreform.
[11] 2024/1 Särskilda studier från Finanspolitiska rådet: Ekonomisk ojämlikhet i Sverige – Översikt av fakta och framtidsutmaningar [https://www.fpr.se/download/18.49fb99b31900c78568c47c4/1718269604731/Ekonomisk%20ojämlikhet%20i%20Sverige.pdf].
[12] SOU 2025:15, ss.389 ff.; 599 f.; 605; 1321 ff; 1494 ff.; SOU 2025:53, ss. 457 ff.; ss. 461 ff..
[13] Carvalho, Henrique et al, Punitive Beyond Criminal Justice: Punishable and Punitive Subjections in an Era of Prevention, Anti-Migration and Austerity, i British journal of criminology vol. 60 (2) 2020, s. 265-284.; Se Garland, David, The limits of the sovereign state: strategies of crime control in contemporary society, i British journal of criminology vol. 36 (4) 1996, s. 445-471; Von Hofer, Hanns; Tham, Henrik, Punishment in Sweden: A changing Penal Landscape, i Ruggiero; M. Ryan (red.) Punishment in Europe, Basingstoke, Springer Nature, 2013, s 33-57 (s. 52).
[14]Aspelin, Erland, Straffets grunder – historisk bakgrund, Svensk juristtidning, Vol. 1999, No, 2, 1999, s. 108–131 (ss 115 f).; Von Hofer, Hanns; Tham, Henrik, Punishment in Sweden: A changing Penal Landscape, i Ruggiero; M. Ryan (red.) Punishment in Europe, Basingstoke, Springer Nature, 2013, s 33-57 (ss. 51 f.); Jareborg, Nils, Vilken sorts straffrätt vill vi ha?: Om defensiv och offensiv straffrättspolitik, i Victor, Dag; Ashworth, Andrew (red.), Varning för Straff: om vådan av den nyttiga straffrätten, Stockholm, Fritze, 1995, s. 19-37 (s 29).