Vem är vem?
Vem är brottsoffer och vem är gärningsperson? Frågan är långt ifrån självklar. Det finns en mängd situationer där det förekommer dubbla roller i fråga om vem som bör anses vara brottsoffer och vem som bör anses vara gärningsperson. Regeringen beskriver sin ambition som att straffrätten ska läggas om från ett fokus på gärningspersonen till ett ökat brottsofferfokus. Det blir då extra viktigt att fundera över situationer där dubbla roller kan uppstå och hur de kan hanteras.
Inom kriminologin har detta diskuterats under lång tid. Den norska forskaren Nils Christie har på ett tongivande sätt beskrivit att det finns dominerande föreställningar om vem som är det idealiska (typiska) brottsoffret och vem som är den idealiska gärningspersonen. Han pekar på att offret behöver ha vissa egenskaper för att överhuvudtaget bli erkänd som offer: vara svag, göra något respektabelt och befinna sig på en legitim plats. Förövaren ska vara stor, ond och okänd för offret.[1] Detta är en idealbild som inte passar så bra ihop med en stor del av nutida brottslighet, exempelvis när utsatta personer utnyttjas för att begå brott.
Hur hanterar då straffrätten den som är brottsoffer och gärningsperson på samma gång? Det gäller alltså någon som förmåtts eller tvingats att begå brott – och som därför är brottsoffer och gärningsperson samtidigt. Det finns ingen generell regel som är tillämplig på denna situation. Frågan om den som tvingats att begå brott själv kan bli dömd får avgöras i varje enskilt fall. Det korta svaret är alltså: Ja, i princip riskerar man att dömas även om man blivit tvingad att begå brott. Men, i vissa fall kan åklagare besluta att inte väcka åtal, och i andra fall kan det röra sig om en sådan nödsituation som med tillämpning av 24 kap. 4 § brottsbalken innebär att personen ska frikännas.
Jag illustrerar och diskuterar följderna av dessa regleringar utifrån ett brott där det ligger nära till hands att dubbla roller kan uppstå: människohandel i 4 kap. 1 a § brottsbalken.
Exploatering i brottslighet
Genom bestämmelsen om människohandel kriminaliseras olika former av exploatering, det vill säga utnyttjande, däribland sådan som sker i brottslighet. För att det ska vara exploatering krävs det att det rör sig om ett otillbörligt utnyttjande som kränker offrets frihet, frid och mänskliga värdighet. Tankarna går nog ofta till exploatering i arbete eller sexuell exploatering, men genom rekvisitet ”annan verksamhet i en situation som innebär nödläge för den utsatte” omfattas också exploatering i brottslighet.
Vid exploatering i brottslighet krävs det att offret befunnit sig i en mycket utsatt situation: ett nödläge. Enligt förarbetena betyder nödläge att offret är förhindrat att fritt bestämma över sina göranden och låtanden, eller att offret befinner sig en verkligt svår situation som inte är helt tillfällig eller övergående.[2]
Trots att lagen ställer höga krav på att det ska röra sig om ofrivillighet hos offret är det dock inte per automatik så att offret inte själv kan bli dömd för brott. I stället måste en bedömning göras i varje enskilt fall, antingen av åklagaren vid beslutet i åtalsfrågan, eller av domstolen genom en prövning av ansvarsfrihetsgrunden nöd.
Här uppstår en paradox. Samtidigt som staten kriminaliserar exploatering – och då alltså förutsatt att offret saknat reell handlingsfrihet – lämnas frågan om den utsattas egna straffansvar till bedömningar i enskilda fall.
Trots den EU-rättsliga och internationella principen om att människohandelsoffer inte ska straffas för brott de tvingats begå (den s.k. non-punishment principle[3]) så finns det i Sverige ingen tydlig reglering av principen. Principen har tolkats som en möjlighet, inte som en skyldighet för stater att avstå från att döma exploateringsoffer.[4] I Sverige hanteras detta genom att åklagaren i det enskilda fallet kan avstå från att väcka åtal för brott, om det rör sig om mindre allvarlig brottslighet. Detta finns det regler om i Riksåklagarens riktlinjer.[5]
Regeln om nöd i 24 kap. 4 § brottsbalken innebär att en gärning som någon begått i en nödsituation ska vara fri från ansvar – om den är försvarlig. Regeln bygger på att domstolen behöver väga olika intressen mot varandra. Detta kan bli mycket komplext när en person utnyttjats för att utföra exempelvis stölder eller narkotikabrott. Borde personen tillkallat polis? Fanns det andra handlingsalternativ? Var hen under akut fara för liv och hälsa? Frågorna visar att det är långt ifrån självklart att exploatering alltid innebär att ansvarsfrihet på grund av nöd föreligger.
Ett centralt men underbetonat straffrättsligt problem
Dagens ordning innebär att en bedömning behöver göras i det enskilda fallet. Det finns ingen huvudregel om att den som agerat under tvång eller exploatering när den begick ett brott inte ska dömas. Detta skapar en intern konflikt i straffrätten: å ena sidan erkänns att offret agerat utan fri vilja, å andra sidan kan samma person ändå hållas straffrättsligt ansvarig.
Är detta verkligen förenligt med grundläggande straffrättsliga principer? En central princip är skuldprincipen, som innebär att endast den som kan klandras för sitt agerande ska straffas. Detta betyder att vi måste ta på allvar frågor om tvång och exploatering i samband med att människor begår brott. Dessutom innebär intresset av rättssäkerhet ett krav på förutsebarhet. I dag avgörs exploateringsoffers straffansvar genom riktlinjer från en myndighet och genom ansvarsfrihetsgrunden nöd – inte genom tydliga lagregler. En konsekvens är att det blir svårt att förutse om ett exploateringsoffer kommer att bli dömd eller inte. Lagstiftaren borde ingripa och införa en uttrycklig regel, förslagsvis i lag, som innebär att personer som utnyttjats i brottslighet som huvudregel inte ska dömas.
När den svenska straffrätten nu förändras i snabb takt: strängare straff, möjlighet att döma 13-åringar till fängelse och dubbla straff för så kallade gängkriminella, blir dessa dubbla roller viktiga att fundera över. Våra föreställningar om gärningspersoner och brottsoffer stöps om och frågan om straffansvar för den som tvingas begå brott borde få en central plats i diskussionerna om detta. Ambitionen om ett ökat brottsofferfokus måste omfatta alla brottsoffer – också de som tvingas eller exploateras att begå brott. Det är det enda som anstår en principiellt grundad strafflagstiftning.
[1] Christie, Nils, ”Det idealiska offret”, i Åkerström, M. och Sahlin, I. (red.), Det motspänstiga offret, 2001, s. 46-60.
[2] Prop. 2009/10:152 s. 21.
[3] Se artikel 26 Europarådets människohandelskonvention och artikel 8 EU:s människohandelsdirektiv.
[4] Europadomstolens dom den 16 februari 2021 i målet V.C.L och A.N. mot Förenade Konungariket, nr 77587/12 och 74603/12, p. 158, 159.
[5] RåR 2021:1 s. 18 f.