Brottsbalken, som är vår främsta straffrättsliga lag, har åldrats och genomgår nu, som 60-plusare, en transformation av sällan skådat slag. Det är inte längre småputs i marginalen utan en rejäl omstuvning i centrala delar som kommer att ha inverkan på samhället under en lång tid framöver. Men hur har det sett ut hittills – hur har brottsbalken förändrats kvantitativt de senaste 45 åren? Det avslöjas i en ny artikel i Juridisk Tidskrift där lagstiftningsaktiviteten 1980–2024 undersökts.[1] Undersökningen har hämtat inspiration från en dansk motsvarande studie som kartlagt alla ändringar i straffeloven 1980–2022 och som visat på en kraftigt ökad lagstiftningstakt sedan millennieskiftet.[2] Har en liknande utveckling har ägt rum i Sverige och vad kan det möjligen säga om kvaliteten på lagstiftningsprodukten?
Straffrätten är inte, och bör inte heller vara, statisk. Tvärtom finns ofta ett behov av anpassning efter rådande samhällsutveckling där inte minst ny teknisk utveckling gör att brottsmetoderna raffineras och måste mötas med ändamålsenliga åtgärder. Samtidigt kan man mena att en god lagstiftning bör vara beredd att hantera utmaningar som den står inför utan att hela tiden förändras. Förutsebarhet och stabilitet är viktiga grundpelare i ett straffsystem som med alltför tvära kast skulle bli svåröverskådligt och problematiskt att tillämpa. Det förekommer att redan straffbelagda handlingar kriminaliseras på nytt under nya etiketter för att exempelvis visa på politisk handlingskraft även om det alltså redan ofta finns ett straffrättsligt skydd i lagstiftningen.
Så, hur har då brottsbalken utvecklats sedan 1980 fram till och med 2024? Under denna period förekom totalt 278 ändringslagar vilka sammantaget innehöll 1 254 enskilda ändringar i brottsbalken. Från en högre nivå under 1980-talet kan man se en minskning i lagstiftningsaktiviteten under 1990- och 2000-talen. Från 2010-talet ökar aktiviteten och ligger ungefär på motsvarande nivå som under 1980-talet. Lagstiftningstakten har fortsatt att öka under innevarande decennium vilket, med tanke på nära förestående ändringar, med marginal väntas bli det mest ändringsintensiva årtiondet. Sett över hela undersökningsperioden har drygt sex ändringslagar per år genomförts i brottsbalken i snitt vilket givit ungefär 28 enskilda ändringar. För femårsperioden 2020–2024 är siffrorna 7,6 ändringsförfattningar som inneburit mer än 35 enskilda ändringar per år i genomsnitt.
En befogad fråga att ställa sig är vad dessa resultat säger oss. Siffrorna visar på en alltmer ökande aktivitet i form av såväl ändringsförfattningar som enskilda ändringar, men säger inte någonting egentligen om innehållet i ändringarna. För att kunna säga något om detta hade en kvalitativ studie behövt utföras, och sådana ambitioner finns. Den nämnda danska undersökningen har gått djupare och det är förstås önskvärt att motsvarande hade kunnat göras med de svenska preliminära resultaten. Hur som helst är det viktigt att i samband med en ökad lagstiftningstakt värna om lagstiftningsprodukternas kvalitet. Det har återkommande varnats att brådskan, ofta i syftet att verka handlingskraftig, skulle kunna medföra sämre lagstiftning. Sådant är förstås svårt att mäta på ett tillfredsställande sätt, men det går att se att Lagrådet allt oftare, och i skarpare ordalag, kritiserar såväl korta utrednings- och remisstider som svaga lagförslag. Även snävare mandat ifråga om styrda utredningsdirektiv har kritiserats.
I en rättsstat förväntas att de av lagstiftaren antagna lagarna ska hålla hög kvalitet. Inte minst gör sig detta gällande på straffrättens område med sina starka krav på legalitet. Men för att veta mer om den ökade ändringsaktiviteten också medfört svagare lagstiftning behöver fördjupade studier göras. Målet är att genomföra en undersökning motsvarande den danska.
[1] Anderberg, Andreas ”Lagstiftningsaktivitet i brottsbalken 1980–2024. En kommenterad kartläggning samt en forskningsansats”, Juridisk Tidskrift 3/2025–2026, s. 603–611.
[2] Se bl.a. Jørgensen, Kasper m.fl. ”Udviklingen i den strafferetlige lovgivningsproces i perioden 1980 til 2022”, Nordisk Tidsskrift for Kriminalvidenskab 3/2025, s. 193–215. https://tidsskrift.dk/NTfK/article/view/160496/202257