Brottsoffret fanns inte före 1970-talet. Eller, jo, såklart fanns det offer för brott men själva det sammansatta ordet förkommer inte i ordlistor förrän för ungefär 50 år sedan. Än idag är det alltjämt sällsynt förekommande i lagtext, där man oftare talar om målsägande. Historiskt har det också varit fokus på gärningen och gärningspersonen mer än brottsoffret inom straffrätten. En rad reformer under de senaste 40 åren har dock stärkt brottsoffrets position på olika sätt, inte minst i själva rättsprocessen, även om många hävdar att det inte är tillräckligt. Tidöpartierna har tydligt förklarat att ett paradigmskifte är på gång i kriminalpolitiken, där fokus – än tydligare – ska flyttas från förövare till brottsoffer. Straffrabatter ska slopas, häktningar bli vanligare och straffen skärpas – allt i namn av upprättelse för brottsoffret.
’Det är väl bra?’, tänker de flesta nog spontant. Det har sagts att alla är för brottsoffret, och ingen emot. Givetvis är det positivt att brottsofferfrågor tas på allvar och värderas högt men det får inte ske på bekostnad av rättssäkerheten och många kriminologer har konstaterat att brottsoffer i regel inte är så ’blodtörstiga’ och revanschlystna som politikerna påstår. En statlig utredning konstaterade för en tid sedan att varken brottsofferundersökningar eller annan forskning ger stöd för att det är längre straff och fler i fängelse som brottsoffer främst efterfrågar. Att bli lyssnad på, respekterad under processen och att gärningspersonen alls blir dömd framstår oftast som viktigast. Upprättelse, eller kanske rättare återupprättelse, är tveklöst centralt för brottsoffret men frågan är alltså om (hårdare) straff ingår i begreppet.
I den straffrättsliga och kriminologiska forskningen har man i allmänhet intagit en skeptisk inställning till resonemang kring skärpta straff baserat på brottsofferintressen. Det varken är eller bör ses som ett centralt brottsofferintresse att förövare får hårdast möjligast straff har det sagts. Det finns anledning att vara vaksam mot en möjlig exploatering av brottsoffret för en mer repressiv kriminalpolitik. Är det straffet som är målet är det gärningspersonen snarare än brottsoffret som hamnar i fokus. Till detta finns också en inte obetydlig ekonomisk sida: det är oerhörda resurser som satsas på att exempelvis bygga ut häkten och fängelser. Det framstår som att regeringen prioriterar fler människor i fängelse framför exempelvis höjd ersättning till brottsoffer.
Brottsofferperspektivet har också lyfts rörande frågan om sänkt straffmyndighetsålder. I den utredning som föreslår en sänkning från dagens 15 år till 14 år när det är fråga om allvarliga brott sägs att brottsofferperspektivet riskerar att hamna i skymundan när brott begås av unga lagöverträdare eftersom fokus snarast hamnar på dessa och vilken påföljd som är lämpligast. Utredningens förslag ska bidra till att brottsoffrens intresse av upprättelse får större fokus genom att den som begår ett allvarligt brott lagförs och får en påföljd för brottet om han eller hon var 14 år vid brottet. Hur brottsoffrens intresse av upprättelse påverkas för det fall gärningspersonen var 13 år vid brottet nämns inte.
I direktiven till den pågående Straffreformutredningen betonas tydligt en övergång av fokus från gärningsperson till brottsoffer. Formuleringarna är sådana att brottsoffrets upprättelse blir ett syfte med själva straffandet. Det har dock från forskarhåll påpekats att lagstiftaren generellt bör vara försiktig med att basera regler på argument om vad exempelvis offerperspektivet kräver. Jag instämmer i detta.
Ytterligare läsning (i urval):
Burman, M. (2011) ”Brottsoffer i straffrätten”. I: Lernestedt, C. & Tham, H. (red.) Brottsoffret och kriminalpolitiken. Stockholm: Norstedts juridik, s. 279–298.
Tham, H. (2017) ”Brottsoffer och straff”. I: Den motspänstiga akademikern. Festskrift till Ingrid Sahlin. Malmö: Egalité, s. 331–349.