Brott och straff är idag ett dominerande tema i samhällsdebatten och har under de senaste åren blivit en av de viktigaste valfrågorna för många väljare.[1] Detta är på sätt och vis inte så konstigt – brott och straff berör och engagerar och väcker både känslor och frågor om rädsla, ansvar, trygghet, skam, skuld, förtjänst, kränkningar och upprättelse.
Att regler om brott och straff får så mycket uppmärksamhet i det offentliga samtalet är ingen självklarhet. Straffrätt har fram till ganska nyligen varit mer av ett expertämne än en politisk het potatis. Idag går lagstiftningsarbetet snabbare och experternas roll är betydligt mindre framträdande. De politiska direktiven till utredningar som ska arbeta med att utveckla lagar om brott och straff är ofta beställningsjobb med en förutbestämd slutsats och det har blivit vanligare att utredningens experter skriver särskilda yttranden där de meddelar att det inte ställer sig bakom utredningens förslag. Ibland skriver till och med utredningen att de inte ställer sig bakom sina egna förslag. När utredningsbetänkanden skickas på remiss till ännu fler experter, exempelvis till oss straffrättsforskare på universiteten, är svarstiderna korta. När riksdagen sen ska rösta går lagförslagen ofta igenom trots att det framförts skarp kritik från både remissinstanser och från Lagrådet.[2]
En del av förklaringen till den snabbare takten i reformarbetet på straffrättens område är att i princip alla politiska partier drar åt i princip samma håll. Just nu är det “hårdare tag” mot brottsligheten som gäller, med fokus på olika former av straffskärpningar: mer tvångsmedel, fler kriminaliseringar, mer och längre fängelsestraff och mer ingripande påföljder mot unga lagöverträdare. Även om det också förekommer mindre satsningar på brottsförebyggande åtgärder så ligger tyngdpunkten definitivt på mer straff.
Man skulle ju kunna tänka sig att vi som jobbar med straffrätt hela dagarna tycker att detta är bra. Mer uppmärksamhet riktas ju mot straffrätten, som definitivt har blivit synligare i samhället. Men när vi yttrar oss över den straffpolitiska utvecklingen, exempelvis i media eller i remissvar, är det sällan med glada tillrop. Vad beror detta på? Har vi straffrättsforskare problem med dålig självkänsla? Kanske, men den viktigaste anledningen är nog att straffrätten präglas av en liberal grundprincip som säger att straff ska användas som sista utväg. Att straffa är det mest kraftfulla medel staten kan ta till mot en individ. I en liberal rättsstat ska detta maktmedel därför användas så lite som möjligt – bara när det är nödvändigt (principen om ’ultima ratio’ eller straff som en sista utväg). För oss som funderar mycket på straffrättens grunder och begränsningar blir det därmed en slags ryggmärgsreflex att säga ’tack, men nej tack’ till mer straff. Åtminstone ska straffrätten inte användas som lösning på olika samhällsproblem om man inte har testat andra – mindre ingripande – lösningar först.
En intressant och problematisk konsekvens av ensidigheten i kriminalpolitiken är att vi som straffrättsforskare allt oftare blir inbjudna att representera ’den andra sidan’ i samhällsdebatten. Om en journalist vill ge en balanserad bild av ett straffrättsligt tema så är det just nu väldigt svårt att hitta en politiker som kan erbjuda alternativa förslag på hur samhället bör se på och hantera brott och straff. Att då bjuda in en forskare kan vara ett sätt att nyansera diskussionen och ge utrymme för andra sätt att tänka.
Att ställa politiker mot forskare är dock problematiskt på flera sätt, eftersom det tvingar fram en motsättning mellan ideologi och kunskap. I en liberal demokrati måste olika ideologiska utgångspunkter kunna presenteras, förklaras och ställas mot varandra. Detta är en förutsättning för att människor ska kunna utvärdera politiska förslag, förstå vilka värden som står på spel och välja den väg de själva tycker känns rätt. Om ideologi i stället ställs mot kunskap riskerar det att underminera förtroendet för både forskare och politiker – forskaren uppfattas som en tyckare som utgår från en ideologisk uppfattning och inte en representant för den samlade kunskapen inom ett visst expertområde, och politikerns förslag uppfattas som ogrundat, populistiskt, tendensiöst och kunskapsfientligt.
Om vi då inte vill vara debattörer – vad är egentligen straffrättsforskarens roll och uppgift i det offentliga samtalet om brott och straff? Här tänker jag att vi faktiskt har en hel del att erbjuda. Straffrättsforskare kan exempelvis förklara hur lagar om brott och straff fungerar, hur de har förändrats över tid och varför, och berätta om vilka konsekvenser lagändringar kan förväntas leda till.
En särskilt viktig sak som straffrättsforskare också kan bidra med är att visa på skillnaderna mellan olika sätt att förstå och tänka om straffets funktion i samhället. Detta kan vara till nytta i en kriminalpolitisk diskussion eller för den som vill utvärdera ett kriminalpolitiskt förslag. Straffar vi för att förebygga brott, eller för att utkräva hämnd, eller för att ge brottsoffer upprättelse? Om tyngdpunkten ligger på att förebygga brott (prevention) så blir det viktigt att undersöka om ett visst förslag verkligen kan leda till det önskade resultatet. Är fokus i stället hämnd (vedergällning) då är det mer en fråga om personliga värderingar och filosofiska föreställningar om vad som är lagom mycket hämnd. Är det brottsoffers intressen och behov som står i fokus – ja, då måste vi ta reda på vad brottsoffer faktiskt tycker är viktigt.
Här kan straffrättsforskaren bidra med att tydliggöra skillnaderna mellan ideologiska frågor och empiriska frågor – alltså, hjälpa till att reda ut vilka frågor som handlar om människors värderingar och vilka frågor som handlar om förhållanden i världen som kan undersökas systematiskt. Ett sådant klargörande kan bidra till att göra diskussionen om kriminalpolitik lite mer fördjupad och eftertänksam. Då vet man som väljare att man kan vända sig till forskningen för att få svar på frågor om vilka påföljder som faktiskt har brottsförebyggande effekter eller vad brottsoffer upplever ger dem rättvisa och upprättelse, medan frågan om hur mycket straffsystemet ska styras av hämnd i stället är något man själv måste sätta sig ner och fundera på.
Men, om vi ska kunna bidra med allt detta så tror jag att vi straffrättsforskare måste bli lite bättre på att lyssna. Pratar vi inte ganska ofta förbi varandra? Brott och straff är svåra frågor – det handlar om filosofiska idéer om ansvar och klander, men samtidigt om det mest konkreta med att vara människa: ilska, skam, rädsla, besvikelse och oro. När människor ropar om högre straff kan vi inte bara säga ’Det fungerar inte’, vi kanske måste fråga ’Vad menar du med det, egentligen?’
[1] Andersson, Felix, Demker, Marie, Mellgren, Caroline & Öhberg, Patrik (2021). Kriminalpolitik – lika hett som man kan tro. I Ulrika Andersson, Anders Carlander, Marie Grusell & Patrik Öhberg (red) Ingen anledning till oro (?). Göteborg: SOM-institutet, Göteborgs universitet.
[2] https://www.svt.se/nyheter/inrikes/lagradets-kritik-ignoreras-allt-oftare-forskaren-mojliggor-for-regering-som-inte-vill-demokratin-val